Blekings-folket synes nemligen ifrån början vara af blandad härkomst och man träffar ännu nedåt skärgården, serdeles i Ramdala socken och på öarne Sturkö, Tjurkö, Hasselö, Aspö och Stenhamn, lemningar af den gamla, äkta Blekings-stammen, en vacker men mera mörklett folk-typ, med skär hy, mörkbrunt hår och ögonbryn, och mörkblå ögon.
§ 22. Den stam-skiljaktighet i förhållande till grannarne och den politiska öfvervigt framför de egentliga Smålänningarne, som af ålder utmärkt Wirda-folket, har naturligtvis ej kunnat undgå att qvarlemna djupa, ännu igenkänliga spår i folkminne och folklynne. Wirden tänker derföre stort om sig sjelf. Vi hafva redan i det föregående anmärkt, huru han anser Knallen för dum, och älskar att göra honom till hjelte i löjliga folk-äfventyr. Detsamma gäller om Skåningen (ɔ: slättbon), som framhålles såsom dum, dåsig och stor-äten, och förlöjligas för sin kärlek till gröt. Om Westra härads-bon heter det gerna skämtvis, att »folk äro tre slags, manfolk, qvinnfolk och Westra-härads-boar», och om Östra härads-bon, som ännu lärer betala den i Kalmar-län vanliga s. k. spring-skatten[1], nämner man med förakt, hurusom denna skatt blivit häradet ålagd derföre, att i Bländas strid emot Danskarne, qvinnorna från Östra härad af räddhåga sprungo sin väg. De ännu för få år sedan icke bortlagda stora slagsmålen vid alla marknader (såsom vid Bo, Stolpastugan, o. s. v.) der Wirdarne i flock kunde träffa samman med sina grannfolk, vittnade ock om uråldriga stamfördomar. Om sig sjelf, sin härkomst,
- ↑ Jfr. Crælius, Beskrifn. om Tunaläns, Sefvedes och Asbolands härader, s. 446 o. f.
