betäckning af granris. En sådan stack heter i Wärends-målet hjelm, löf-hjelm, och att sätta löf i stack är att hjelma löf. Gräset afslogs deremot med en helt kort lie, hvars skaft, orf (n.) eller arfve (m.), var gjordt af en knaggig gren. Handtagen på lia-orfvet heta derföre än i dag lia-knaggar, lia-kaggar. Lien var fästad vid orfvet med eke-tåtar eller band af klufven eke-spån, och hvässtes på ett bryne af sandsten eller på en stryk-spån af ek, som i Wärends-målet får namn af lia-hvisp. Det afslagna gräset hopsamlades med en rifva, ursprungligen gjord af en buske, hvars grenar blifvit nedböjda och torkade i solskenet. Rifvan blef först senare utbildad till en refsa, med skaft, hufvud och tänder (tinnar). Gräset lades sedan att torka, först i strängar på vallen (ɔ: att stränga hö), och sedan i s. k. bredor (ɔ: att breda hö) å någon solig plats, som får namn af brede-stad. För regn-väder hopsattes bredorna i små stackar, som erhålla namn af kufvar, regn-kufvar; detta är att kufva hö. Slutligen sammanfördes många kufvar till en större stack, som är att stacka hö. Flera stackar, hopförda till en enda, bildade i forntiden en s. k. dös, som sattes i skogen och väl öfvertäcktes med gran-ris. Wärends domböcker omtala sådana hö-dösar ännu ifrån början af 1600:talet.
För att framforsla höet ifrån strängarne till brede-staden, ifrån stacken till hö-dösen och ifrån dösen till fä-huset, begagnade man de olika sätten af att bära, föra, asa och köra, af hvilka likväl det senare, åtminstone i sin mera utvecklade form, närmast tillhör det yngre skede, då man redan egde åker-bruk och större tillgång på metaller.
