var godhjertad och gaf dem en stor kaka, och när de kommo ut, orkade de inte äta upp mer än halfva kakan. Så lyfte Vår Herre upp en jordtorfva och nedlade deri det öfverblifna stycket af kakan. Dagen efter hade der vuxit upp ur jorden en kålplanta. Så gick Vår Herre till qvinnan och sade: »i går gaf du mig bröd; i dag ger jag dig kål. Så länge du har bröd och kål, så svälter du inte».
I en annan hithörande sägen berättas, huru Sante Per och Pocker skulle ha säd till halfnads. Så frågade Sante Per: »vill du ha det som vexer i jorden eller det som vexer öfver jorden?» Pocker svarade: »jag vill ha det som vexer öfver jorden». Så sådde Sante Per en rofve-fälla, och när hösten kom, tog Sante Per alla rofvorna; men Pocker fick nöja sig med kålarne. Då sade Pocker, att nästa gång ville han ha hvad som vexte i jorden och Sante Per skulle få taga hvad som vexte öfver jord. Men Sante Per fann på råd och sådde korn, och medan så blef Pocker lurad äfven den gången; för Sante Per tog axen och halmen, men Pocker fick nöja sig med nakna rötterna.
I de omständigheter som vi här anfört finna vi stöd för den meningen, att de nämnda vilda arterna, och kanske ännu flera, ifrån aflägsnaste tid i vårt land förekommit äfven såsom odlade med sådd, d. v. s. såsom säd, och att detta sista ord således ifrån början omfattat en mängd vexter utöfver de nu brukliga Cerealierna. De nämnda vilda arternas rika utveckling, såsom kultur-vexter, torde ock svårligen kunna förklaras, utom genom antagandet, att deras odling blifvit fortsatt genom en följd af år-tusenden.
