naturligen vårt luftstreck, att deras vilda arter sällan dröja att infinna sig, hvarhelst en gammal skogs-mark blir svedjad eller uppbruten. Med dess större lätthet lämpa de sig då för en konstlös odling, och vi hafva i det föregående uttalat vår mening, att de såsom kultur-vexter gå tillbaka i den aflägsnaste tid. Rofve-odling på svedjeland blir ock omtalad i våra äldre handlingar, och de gamla domböckerna tala på många ställen om rofve-fällor, rofve-rödjor, rofve-lyckor och rofve-täppor. Ännu på 1740:talet voro de så allmänna, att i Kinnevalds södra fjerding knappast gafs en bonde, som icke hvarje år förde några klöf med rofvor till de södra städerna. Man plägade då förvara rofvorna öfver vintren, nedgräfda i någon torr sand-kulle eller s. k. rofve-graf. I en senare tid har rofvan blifvit undanträngd af jord-päran eller potatisen; men odlas ännu allmänt. Rofve-mos eller rota-stamp, äfven kallad gubba-stönja, är än i dag en wärendsk national-rätt, likasom rofve-välling, kålrota-välling eller purra-välling.
Ibland egentliga Cerealier, som tillhöra svedjelands-bruket, är Hafren äldst, och kan med visshet föras tillbaka i den yngre sten-åldern och bronsåldern. Hafren har således, enligt sägnens enstämmiga vittnesmål, varit odlad redan af (de yngre) jättarne och af kämparne, likasom han ännu är hufvudsädet i hela den småländska hafra-bygden. Det är för sin odling af detta säde, som Knallen och Dasen ännu af Kalmar-bon bli helsade med spe-namnet hafra-dasar. Det kan då icke uppstå något rimligt tvifvel, det ju hafren är samma främmande sädes-slag, som redan omtalas af Pytheas, såsom på hans tid
