Allmännaste god-värdet hos de boskaps-idkande gotiska stammarne var dock fä eller lefvande boskap. Tiohärads-lagen talar derföre om fä-saker, eller mål som böttes med fä, och om fä-böter, eller böter som utgingo i fä, likasom sjelfva ordet fä ännu i våra lagar brukas i allmän betydelse af egendom eller egendoms-värde. De gamla wärendska domböckerna bruka vid köpehandlingar icke sällan uttrycket »fä och fullan öre», i stället för det yngre uttrycket »god värde och penningar», och när någon i gamla dagar kräfdes för gäld, lydde någongång det hotande svaret: »antingen viljen J hafva rödt eller hjelmot fä?» (A. h. 1626, d. 13 Januari).
Betalning med fä eller lefvande boskap blir ock ofta omtalad i de gamla wärendska domböckerna. År 1594 blef en gård i Upvidinge härad såld för »oxar, 8 stycken, och silfver 12 lod». År 1620 förekommer, att en bonde i samma härad sålde sin fasta jord i Kroxhult för »51⁄2 oxar». En annan Wärends-gård såldes vid ungefär samma tid för »penningar 60 daler och 18 oxar». Böter för fällandet af högdjur utkräfdes ännu år 1624 såsom fäböter; för hvarje fäldt hjort-djur böttes nemligen med 6 oxar och för hvarje fäldt rå-djur med 3 oxar. När härads-rätten satte viten emellan parter, som tvistade vid tinget, så sattes vitet likaledes i fä. »Tre decker-gilla oxar», »en kieflings-oxe», »en oxe till domkyrkan», »en stämminga-stut», äro således vid denna tid vanliga viten för den, som bröt en laglig öfverenskommelse eller annan af häradsrätten gillad förlikning.
