som bildade en liten koja. Här hade hönsen sin stång eller vagel, för att hanen med sitt galande måtte tjena huset till klocka, och med sina heliga tydor skydda det emot gastar och förgerning (jfr. § 85).
Stofvans ytter-väggar uppfördes långt fram i tiden af väl skaladt, men icke biladt rund-timmer, oftast ek eller furu. Grund-stockarne på gaflarne fingo härvid namn af fot-träd. Öfver fot-träden inhöggos de understa lång-stockarne, som i Wärendsmålet få namn af syllar. Syllarne, hvilka således kommo att ligga något upphöjda öfver marken, understöddes af en rad låga tomt-stenar, som i landets mål heta keldror, källror. Sådana källror lades äfven under bolster-stockarne, eller de tvärträd som gingo emellan syllarne för att uppbära golfvet. Öfver fot-träd och syllar upplades sedermera väggstockarne hvarf för hvarf, och hophöggos i alla fyra hörnen med s. k. knut-hygge. Stofvans hörn heta derföre än i dag knutar, stofvo-knutar. Fogarne stoppades med mossa. Att dymla väggen, d. v. s. att hopdrifva stockarne med dymlingar eller grofva träd-naglar, är ett yngre bruk; likaledes att kanthugga stockar på undersidan, hvilket i Wärends-målet heter att meda stocken. För öfrigt iakttogs, att den öfversta stocken i lång-väggen alltid borde vara gröfre än de undre vägg-stockarne. Denna stock heter i Wärends-målet vågbord eller ifverträd.
Stofvans lång-väggar timrades helt låga, knappast öfver 5 eller 6 fot, hvadan ock detta slags byggnader fingo namn af Låg-stofvor. Till skydd emot kyla och drag täcktes källrorna på ytter-sidan
