blef deremot stående och tjenade för bordet eller biträdde med sjelfva anrättningen.
Högsätet var framför alla andra ställen i huset heligt och fridlyst, samt erbjöd derjemte genom sin anordning en god försvars-punkt. Wärends-bonden hade ock ännu i början af 1600:talet sina vapen hängande i högsätet. När derföre strid hotade utbryta vid något gammaldags gille, och husbonden ville taga en öl-gäst i sitt serskilda hägn, bjöd han honom fram att taga plats i högsätet. Sedan slagsmålet börjat, tog den anfallne ock gerna dit sin tillflykt. När således Spåre-Svennen, vid ett gästabud i Thorkelsmåla år 1628, sårat och utdrifvit Anders Thorsson och Jon Thorsson, och väntade sig att sjelf bli anfallen, gaf han sig till högsätet, tillika med Nils Karlsson och en annan. »Men orsaken att de gåfvo sig ihop i högsätet, var att försvara sig; ty de visste väl, att hvar Anders Tolsson icke blef hindrad, kunde de vänta honom igen». Hvilket äfven skedde; ty straxt derefter kom Anders Thorsson farandes i fullt språng, »som en fogel», fram till högsätet för att anfalla dem; men blef sjelf stungen i bröstet med en knif. Till högsätet tog ock bonden sjelf i yttersta lifs-nöd sin sista tillflykt. Således när Biörn Gudmundsson i Strånganäs (i Konunga härad) blef, år 1618, öfverfallen på åkren af Bruse Persson, »slog han sig undan och lopp åt gården, och Bruse följde flux efter med yxan. Och Biörn gaf sig inåt mangården, och Bruse med hast efter. Och Biörn gaf sig åt stugan, och tog till bössan och ropade och bads före. Och när Bruse i sitt druckna
