forn-sägnernas yttre form, ega dock dessa af folkfantasien bearbetade hågkomster alltid ett fast historiskt underlag. Att pejla denna fasta botten, äfven på större djup, blir en framtids-uppgift för vetenskapen, och då vi här inlåta oss på några vågade försök, sker det blott der, hvarest vi trott oss finna en fast hållpunkt i hittills obestridda, historiska förutsättningar.
Om vi således granska det gamla ordet och begreppet trolldom, hvarmed efter vår mening ifrån början förstås urfolkets råa natur-kult, i motsatts till de yngre gotiska stammarnes Thors-kult och Odens-kult, så finna vi, att härunder, i sägnen och folktron, sammanfattas grof hednisk öfvertro och dertill hörande magiska bruk af flerfaldig beskaffenhet. En seregen och alldeles uråldrig form af sådan trolldom var, hvad som i Wärends tings-handlingar heter Vindskepelighet och i nyare språket Vidskepelse, eller konsten att skipa vind och väderlek efter sin vilja. Våra förfäder menade nemligen, att trollfolket, i likhet med de rent mythiska naturvättarne, beherskade vädret, och att storm och snöfall, regn och solsken ytterst berodde af trollens tillfälliga sysselsättningar. För att närmare upplysa hela detta föreställnings-sätt, meddela vi några hithörande lokala folk-uttryck, hemtade från olika delar af vårt fädernesland.
Således, när dimman samlar sig omkring en backe, kallad Önestad klint, i Göinge härad (Skåne), heter det hos folket: »nu byker Klinta-käringen, så det blir snart regn». Om Lave-berget i Qviinge, som fått sitt namn efter ett troll, vid namn Lave,
