De bestodo helt enkelt af en lång och smal bräda, som sattes på bordet framför gästerna och af dem nyttjades gemensamt, för att sönder-stycka det kött, som hvar och en i sin ordning upptagit ur grytan. Hvarje bordgäst begagnade härvid alltid sin egen knif, som han för sådant ändamål medförde i bältet. Gafflar voro deremot i många hus okända ännu för en mans-ålder tillbaka, och ersattes antingen af knifs-udden, eller af venstra handens fingrar, hvilka aftorkades bakpå fliken af den öfver bordet bredda duken. Efter måltidens slut borttogos diskarne, och tvättades, som ännu heter att diska, samt uppställdes eller upphängdes till torkning vid kara-hyllan. Dessa diskar hafva först i yngre tid och i rikare hus blifvit utbytta emot talerkar, trä-talerkar, eller runda talrickar af träd, hvilka efter vanligt bruk framsättas serskildt för hvarje person vid bordet.
Sedan man småningom öfvergifvit det äldsta bruket, att liggande intaga sin måltid, utan i stället förtärde maten sittande på en fast bänk, framför hvilken man ställt ett litet flyttbart och lågt mat-bord; utbyttes den sotiga sten-grytan efter hand emot en enkel sten-skål, hvari supan-maten framsattes på bordet. I brist deraf brukade man tråg af olika form, ursprungligen förfärdigade af en ihålig trädstam, såsom ännu för några mans-åldrar sedan icke var ovanligt i Wärend. Äfven satte man fram supat i trä-bunkar och trä-skålar, på sätt ännu allmänneligen i landet brukas. Den hvita gröten, landets käraste gillesrätt och gerna använd till förning, blef gemenligen framsatt på bordet i en bytta, gröta-bytta, som ofta
