till ett värde af 6 eller 7 daler. Denna kåpa lades, ännu på 1740-talet, alltid öfver sadeln, äfven i den starkaste hetta. »Ty kappan måste följa med, mera för staten än för nyttans skull».
De gamla Wärends-qvinnorna höllo, enligt Linné, »sina förfäders urgamla seder och kläde-drägt så helig, som någonsin någon fröken de allra nyaste moder från Paris». »Om någon infödd vill efterapa främmande kläde-bonad, blir han af alla begabbad, såsom högfärdig; en odygd, som här har mera förakt med sig, än på något annat ställe i riket».
§ 171. Den praktfulla medeltids-drägt, som på detta sätt länge bibehöll sig i Wärends-häraderna, erhöll sin fulländning genom de rika smycken, hvarmed de ridderliga skogsboarne älskade att pryda sina qvinnor. Qvinnan har nemligen hos ingen gotisk folkstam intagit en högre, af lag och sed helgad ställning, än just hos detta gamla folk, och när hon vid stora tillfällen uppträdde offentligen, midt i ett krigiskt hof af väpnade ryttare, sjelf fullt klädd i sina lysande smycken, och ridande på en gångare, som ned till knäna höljdes i purpurfärgade täcken, var hon den högsta uppenbarelsen af sin ätts ridderliga seder, krigiska glans och ärfda rikedom.
De smycken, med hvilka Wärends-qvinnan vid dessa tillfällen visade sig, voro ifrån början icke annat än en ny form af det urgamla bruket att bära amuleter, till skydd emot onda tydor och förgerning. Vi hafva i det föregående angifvit den folktro, som låg till grund för detta ursprungligen hedniska bruk. Redan af hedna-verld har man
