förlikta och räckte händer tillsammans. Dermed vände de sig ifrån detta snacket och begynte dricka.
När det så varit en liten stund, ropade en man, vid namn Håkon i Trollemåla, och sade: »Anders Kråck!» Anders svarade: »hvad vill du kråkan?» Håkon sade: »jag heter Håkon Månsson. Om vi skulle sitta och tiga, hvem kunde då göra sig lustig»?
I detsamma framkom Håkons son, Per Håkonsson, som hade legat en stund och sofvit. Denne Per Håkonsson karakteriseras på ett annat ställe i ransakningen, såsom »en arg karl, och var icke goder att möta i bröstet». Han sade: »somlige kalla mig Per Håkonsson och somlige kalla mig Trolla-Pellen. Jag är inte dess värre». Och hade sin yxa i handen och upp i vädret öfver bordet. Då sprungo Anders Kråck och hans broder upp, och stodo båda med den ena foten på bordet och med den andra i bänken, och höggo samman och emot med yxorna; men ingen fick skada, utan blefvo åtskilda.
Nu sade hus-värden till Lasse Dampt: »jag hafver inte bjudit dig hit; men nu måste jag bjuda dig hädan. Gack ut hädan!» Anders Kråck sade: »kanske, att jag skall gå med?» Nils i Kallemåla svarade: »ja, det är bäst, medan här står icke bättre till».
Som de kämpande nu kommit ut på golfvet, begynte de hugga samman för andra gången, och bröderna vände ryggen emot dörren och gingo baklänges och Håkon Månsson och hans son höggo och slogo emot, och en annan bonde, vid namn Anders i Trollemåla, slog med en bössa och stötte Lasse Dampt ett slag. Och i samma perlemente blef Per
