eller å färska gerning vid liket. Hämndens utkräfvande betraktades ock länge såsom en samvets-sak för den dräpnes familj. När derföre, i Albo härad, Måns Svensson i Hult blifvit, nyårs-afton år 1625, i Sjöatorp öfverfallen och grymt dräpen af sin egen värd-broder (ɔ: svåger) Ingemar Persson i Lyåsa, och Måns’ hustru, Djuret, blef af rätten tillfrågad, om hon kunde ställa sig tillfreds i sitt samvete och bedja för dråparen, svarade hon härtill nej, »bedjandes för Jesu namn skull, att öfverheten ville se på saken och hämnas hennes mans död». År 1627 förekom i Kinnevalds härad en hustru, som på inga vilkor kunde förmås att taga böter för sin man, hvadan penningarne, enligt rättens beslut, skulle insättas i härads-kyrkan, »till natt och jämlånga». När Per Störgeson i Stensemåla år 1620 ihelslagit Nils Pedersson i Rimsehult, och härads-rätten dömde måls-egande-böterna till Sven Jonssons hustru i Brorsmålen, hvars man tillförene blifvit af samme dråpare ihelslagen, så ville hon icke begära högre böter än till tio daler, »efter Per Störgeson hämnades så väl för hennes mans skull, som för sin egen». Den del af böterna, som i dråps-saker på detta sätt utgick till måls-egandena, får i våra domböcker namn af hufvud-boten, sjelfva hufvud-boten, och tillföll då ännu den dräpnes hustru och barn, tydligen såsom en ersättning för kynnets urgamla, i folkets rätts-begrepp ännu lefvande rätt att på dråparen taga blods-hämnd.
§ 175. Kynnet i sin historiska förgrening ifrån gamble stubben bildade ätten, som således kom att bestå af ett antal familjer, sins emellan
