blifvit utskrifven till krigstjenst, snart ledsnade vid tvånget och mödorna af sitt nya yrke. Bättre då att på fädrens vis gå till skogen, stiga till skogen, hålla sig i skogen och busken, och att såsom skogsman föra ett fritt och äfventyrligt lif på gränsen. Den hos alla natur-folk så mägtiga hem-känslan gjorde äfven sitt till. Också voro rymningar ifrån knekta-fanan ytterst vanliga bland den wärendska skogs-befolkningen, och behandlades af myndigheterna med ett öfverseende, som stundom gick till fullkomlig släpphändhet. Domböckerna från denna tid visa således exempel på knektar, som ända till sju gånger rymt ifrån sin fana, och vi anföra några hithörande tilldragelser, såsom tids-bilder af krigshärens äldre tillstånd och inrättning.
Vid det ting och rättegång, som hölls i Wexiö stad d. 30 Jan. 1626, framhades ibland andra en förrymd knekt ifrån Konunga härad, under kapiten Claudi, vid namn Gudmund Persson. Denne bekände, hurusom två år tillförene, när han med krigsfolket kom på sex mil nära Stockholm, bedrog han flera med sig och rymde tillbaka ned i Konunga härad, och gaf sig till skogen. När kompaniet sedan gick hem, bekom han vänskap (ɔ: pardon) genom godt folks befordran, utlofvandes sig i alla sina lifs-dagar vilja tjena troget. Men vid Michaëlis tid år 1625, då kapiten Claudi fick upptåg att draga åt Liffland, rymde Gudmund åter från sitt kompani och gaf sig öfver gränsen igen åt Danmark. »Och hafver som ett vilddjur gått vid skogen, ömsom utom och inom gränsen, och intet haft att föda sig med, utom
