»sådant kan intet skaffa, utan de hålla det för gabberi, att dem lofvas straff, sägandes: de höra alltid skällan; men se intet boskapen. Och för det andra säga de: det hafver ingen bättre dagar än de som rymma; ty, när de gå fram, bli de tackade, och hafva då likväl haft ett år fritt, då de lydige deremot hafva lidit hunger och svält och somlige äro blifne döda». Och bevisade Kapitenen, manhaftige Sven Person i Askeberga, som var vid tinget närvarandes, att förenämnde Sven Nilsson hade tre gånger rymt ifrån honom tillförene; det ock Sven onödd och otvingad offentligen inför rätten bekände. På grund af allt detta blef Sven Nilsson, efter Konunga-balken och konung Carls krigsartiklar, dömd ifrån lifvet, att med rep och hängande ombringas på gränsen, der han sig förhållit hade, androm till sky och varnagel. Och Ståthållaren lät genast exequera domen, och Sven Nilsson blef, d. 12 Aug. 1629, hängd i en furu-gren på gränsen.
§ 185. Skogsmännen förekommo af ålder, såsom vi redan anmärkt, uppå de stora skogar, hvilka allestädes omgåfvo bygden. Här förde de fridlösa ett vildt och kringströfvande lif, de gingo såsom vilddjur i markene, såsom vilddjur i skog och skjul, såsom förhärdade vildbestar vid skogen, eller de lade sig i kulor i skogen och gjorde för sig eld, byggde sig hyttor och riskojor och gjorde för sig eld. Ifrån dessa tillfälliga gömslen gingo de sedan ut på rof, hvarvid det låg närmast för hand att ihelskjuta böndernas smale och annan boskap, som var släppt på bete uppå skogarne.
