Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/362

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
353
§ 185. Skog-gång.

af konungen eller målseganden. Oräkneliga exempel förekomma ock, hurusom de »gåfvo sig frimodeligen i sälskap med våra egna bönder, vid stämmor och gästabud, såsom hade de intet ondt gjort». Vi meddela här en tilldragelse af denna art, såsom en tidsbild af samhälls-förhållanden, seder och folklynne, vid vår södra riksgräns för två och ett halft århundrade tillbaka.

Det hände sig år 1611, under danska fejden, att der kom ett hastigt rykte och rop, att fienden vore för handen och ville göra infall vid gränsen i Urshults gäld. Häraf föranleddes länsmannen, Måns i Esbjörnamåla, att uppbåda bönderna i hela prestagället, och red med hast i en fjerding af socknen och samkade tillhopa folk. I följe med åtta eller tio bönder kom han så till gården Drakamåla; der gingo de in och satte sig att dricka. Då kom der gåendes till gården en fredlös man, vid namn Per Börgesson i Onsvalehult, och af stor öfverdådighet gaf sig i sällskap med dem och begynte dricka. Denne Per Börgesson var en dråpare, som tillförene hade dräpit två samborna bröder, den ene med knif och skjutit den andre med bössa, utan att tillbjuda den ringaste bot eller förlikning. Han gick derföre vid skogen. När fejden begynte, hade åt honom, såsom åt andra fridlösa, blifvit tillbudet att komma för rätta och förlika sin sak. Men fastän man på mång laga ting och möte tillböd honom konungens nåder och att taga honom af skogen, äfven om man intet saköre finge, ville han dock ej vedertaga, utan gaf sig öfver gränsen, gjorde

Wärend och Wirdarne. Del 2.23