ville han gifva honom. Då lade Per Börgesson sin bössa och sin kaste-yxa inne i stofvan och gick ut för att bedja länsmannen gå in, sägandes: »vi få öl». Länsmannen svarade: »detta är inte tid att dricka, utan vi vilja fortskynda oss till mötet».
Länsmannen red så ut af gården, och Gise kom ridandes efter och ville följa med. I detsamma sprang Per Börgesson fram och fattade med ena handen i betslet på Gises häst och med andra handen om Gises bössa, och ledde så hästen två gånger omkring. Men Gise höll fast sin bössa och sade: »jag släpper inte». Straxt släppte Per Börgesson betslet, men drog på samma gång sin knif. »Drager du knif för min skuld?» sade Gise, »eller ästu vreder?» Den fridlöse svarade: »rätt som du vill». Då sprang Gise af sin häst, sägande: »jag vill inte längre af dig tigga lif; ty du har gjort narr af mig allan dagen». Den fridlöse spottade åt honom och sade: »tvy dig vare!»
Gise öfrade nu sin bössa och slog Per Börgesson tre slag, så att denne gick omkull. Men när Pers broder Hans Börgesson fick se detta, kom han straxt Gise på baken och slog åt honom med sin bössa; men blef förhindrad, så att hugget inte räckte fram, utan bössan föll Hans ur handen och blef liggande på gården. I detsamma kom den fallne Per Börgesson åter upp och lopp med vrede åt stofvan för att hemta sina värjor (ɔ: vapen); men brödren Hans lopp till länsmannen och ville ha tagit dennes bössa. Detta blef dock af länsmannen förhindradt. Då lopp Hans in i förstugan efter en ved-yxa och kom ut, och högg i harmen åt Gise;
