Asgård, och slå neder hela huset». »Du äst intet så stark, som du skryter till», sade Thor. »Låt se, om du kan taga denna lilla stenen och lyfta på den andra, som står hos!» och i detsamma lade Thor hammaren på stenen och vigde honom. »Jag vill taga honom med två finger», sade jätten, »och kasta honom hvart jag vill». Vid han tog till stenen med fingrarne, förmådde han inte (med) dem eller (med) båda händerna lyfta honom till knäna på sig. »En stackare äst du», sade Thor. »Min dräng, som så liten är, skall lyfta honom». Då tog drängen stenen, och lyfte honom upp som en vante. Det förtröt jätten, och (han) slog med sin knytte näfve till Thor, så att han (Thor) hade när fallit på knäet. Thor nappar till stridshammaren och slår denna jätten i skallen, så att all hjernan föll ut, och dog han der, och skall i detta stora stenrör ligga begrafven, och af detta lyftande har Lyfte-sten fått namn. Thor och hans dräng begrofvo honom der sjelfva»[1].
Till Odens-kulten, såsom en yngre och mera utvecklad form af nordisk hedendom, stå jättarne likaledes i fiendtligt förhållande. En ännu lefvande sägen förtäljer om en konung, vid namn Ode, som dref hän jättarne, för han ville inte hafva två folk-slag i landet. En annan sägen förtäljer om en jätta-qvinna, kallad Gloan, som uppehöll sig på skogarna i Öhr socken. Hände sig så en dag, att en man ifrån Svartagård i Öhr var ute i sitt gärde. Då fick han se Gloan fara förbi uppåt berget. Hon var mycket storvext, klädd i en grå
- ↑ P. Rudbeck, Smålands Antiqviteter, kap. III.
