Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35
§ 133. Jättar.

När så sjömännen foro derifrån, gaf jätten dem en hop frön, ett bälte och ett stycke guld. Guldet skulle de få behålla, med vilkor, att de skulle sätta bältet om den vackraste flickan de visste, och utså fröna i Jätta-dal i Sverige; men de skulle inte få gå dit, förr än om tolf år. Ja, sjömännen lofvade göra som han bad, och sådde fröna i Jätta-dal. Men när sex år voro gångna, blefvo de nyfikna, och gingo dit att se efter. Då voro af fröen uppvuxna stora stjelkar, likasom höga karlar. Sjömännen kunde nu väl förstå, att om stjelkarne finge bli qvar i jorden ännu sex år till, skulle de förvandlas till jättar, som kunde förderfva hela landet; de stötte derföre omkull stjelkarne, det bästa de förmådde. Men när Klasa-gubbe på detta sätt hade narrat dem, tordes de inte ge bort bältet, utan satte det om en gammal björk. Straxt rycktes trädet upp med rötterna och snodde bort i luften, »dit som jättarne voro farna».

Den aflägsna tid, i hvilken jättarne uppträdde, får i sägnerna namn af jätta-tid, och det hette om gamla Bergs kyrka, såsom om många andra af våra äldre kyrkor, att de blefvo byggda i jätta-tid. I jätta-tid voro bergen och stenarne ännu mjuka. Man visar derföre, på mångfaldiga ställen i vårt land, märken efter jättarne, der de gått på bergen, suttit på klipporna eller gripit om stenen med fingrarne. Sådana märken, när de förekomma på flathallar, få i Wärend namn af jätta-spår.

Jätta-sägnerna, hvilka icke sällan gömma rent mythiska natur-föreställningar, träda för öfrigt i naturlig förbindelse med hågkomsten af en forntida