menniskooffer hos de gotiska folken, och vi finna i det hedniska bruket att offra sig till Oden jemväl en förklaring öfver den afsky, hvarmed sjelfspillingar blifvit betraktade under den christna medeltiden. Man såg nemligen i sjelfmordet ett hedniskt offerbruk, och vi hafva i det föregående (§§ 112, 119) anfört exempel, huru som in på 1600-talet, intet ärligt folk plägade sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma, utan de blefvo efter hedniskt vis till skogs förda att å båle brinna, i likhet med trollbackor och andra orena väsen.
Om andra slags offer, hvilka under hedendomen och långt fram i tiden varit i vårt land brukade, ha vi i det föregående flerfaldigt yttrat oss. Vi inskränka oss derföre här till några enstaka anmärkningar.
Hvad således beträffar bloten eller det hedniska slagt-offret, så bibehåller sig deraf ännu en hågkomst i det gamla folkbruket, att hvarje husbonde må slagta något kreatur till julen samt till bröllop och begrafning. Dör bonden eller hustrun i gården, så må till lik-ölet alltid slagtas ett fullgodt nöt af egen afvel. Ty om någon trottsar häremot, så sker, enligt folktron, någon olycka på boskapen och »kan väl hända, att den döde tager med sig hela ladugården».
Af de gamla hedniska spis-offren bibehålla sig ännu många drag i den wärendska folkseden. Såsom vi redan i det föregående antydt, ordnade man sig till dessa offermåltider i vissa samqväm, hvilka fingo namn af lag, gilles-lag, af vb. ligga, emedan laget ursprungligen intog sin måltid
