rättsyls omkring laget. Hvar och en reste sig nu i sin ordning och drack skålen, stående och med blottadt hufvud. På detta sätt drack man nu, efter fädrens sed och i en viss häfdvunnen ordning, offer-skålar eller minnes-skålar helgade åt gudarne, åt aflidna fränder eller äfven till lefvande personers ära. Slutligen drack man äfven om, d. v. s. öfver laget eller inbördes med hvarandra. Ännu på 1600-talet blef härvid noga iakttaget, att när kannan gick omkring, drack hvar och en sin närmaste granne till, hvarefter denne först besvarade skålen ur samma kanna och nedfällde locket, och sedan i sin ordning tilldrack sin nästa granne på andra sidan. Detta heter i domböckerna att dricka någon till en öl-skål, och inleddes antingen med ett serskildt rim eller med den enkla helsningen: »skål!» »go’tår!» Det ansågs för en grof förolämpning, om någon vid ett sådant tillfälle höll sig för god att dricka sin granne till, utan drack fram om honom. Likaledes ansågs skymfligt, om någon drack den andre till en öl-skål och denne vägrade att svara på skålen. Ja, dryckes-lagarne voro ännu på denna tid så stränga, att den som blifvit tilldrucken alltid måtte svara med att dricka lika djupt ur skålen. De gamla öl-kannorna voro af sådan orsak, och för nogare räknings skull, invändigt försedda med knappar, som fingo namn af pälar och voro satta på lika afstånd. Att dricka päl om päl med en annan hette i Wärend att päla.
Bruket med dryckes-offer, eller med åt gudarne helgade offer-skålar, har djupare än något annat religions-bruk vuxit in i det nordiska folklifvet.
