Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/458

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
449
§ 198. Åkallan. Böner. Offer-sång.

i denna råa form icke annat än en passionerad åkallan, såsom när Baals propheter, enligt Biblens berättelse, »åkallade Baals namn ifrån morgonen allt intill middagen och sade ”Baal hör oss!” Och de sprungo omkring altaret, såsom deras sed var. Och de ropade högt och ristade sig med knifvar, efter deras sed, så att blodet gick der ut efter» (1 Kon. B. XVIII: 26, 28).

Att en åkallan i samma råa form äfven förekommit ibland våra egna förfaders religions-bruk, fulltygas af de djupa spår detta hedniska bruk qvarlemnat i den svenska folkseden. Vi ha således redan i det föregående anfört, hurusom vidskepliga personer in på 1600-talet gåfvo sig Oden i våld, genom att gå bort på en korsväg om en thorsdagsafton och ropa tre rop: »Ode kom! Ode kom! Ode kom!» Samma sed har otvifvelagtigt blifvit iakttagen af dem, som enligt Rudbecks uttryck »offentligen bödo Oden till gäst och manade honom till sig» (§ 50), eller enligt domböckerna »offentligen kallade på Satan» (§ 47). Orden mana och svärja bli ock i våra gamla domböcker sammanställda med ordet blotas, som tydligen bemärker den hedniska offer-bloten. De hedniska ederna: »Oden ta mig!» (§ 53), »ja, Thore Gud!» (§ 54), »tag mig Necken!» (§ 65), synas likaledes ha ingått i folkbruket ur den offentliga kulten, och vi sluta af dessa omständigheter utan tvekan, att de ännu allmänt brukliga svenska svordoms-formlerna äro en sjunken qvarlefva af hedningarnes bruk, att vid sina offerfester, men framför allt vid offerbloten, med vilda rop mana och besvärja sina gudar.


Wärend och Wirdarne. Del 2.29