gillet eller offer-laget, skett icke blott genom påljusning (med eldar), utan ock medelst tutning i horn. I de gamla wärendska byarne har nemligen af ålder varit brukligt, att åldermannen tutat ihop bya-laget genom tutning i ett horn, som fick namn af bya-hornet. Samma sed blef ock iakttagen vid de större gårdarne, så att herremannen, efter gammal sed, gick ut på förstugu-stenen och blåste i sitt horn, när han ville hemkalla sitt folk till måltids. Äfven vid de christna kyrkorna har samma fornsed varit bruklig, och sägnen förmenar, att en offerkyrka i ödsligaste delen af Finveden, häraf bekommit sitt ännu bibehållna namn af Tutaryd.
Sålunda församladt genom tutning i horn och lurar, har gilles-laget vandrat till offerplatsen i högtidligt tåg, vid skenet af brinnande facklor och under spel af horn, pipor och trummor. Åtminstone finna vi en sådan sed af ålder iakttagen, icke blott vid medeltidens konungahof, utan ock vid allmogens brudahof. Vid beskrifhing af hofvet i Fagradal, år 1304, anmärker den gamla rim-krönikan uttryckligen:
»ok sag man fore konungen fara
pipara, bombara ok trwmpara;
man hörde them lankt för än man tem saa».
Likaledes var det »mit schalle allerleye speles», som hertig Albrekt och prinsessan Euphemia år 1336 höllo sitt bröllops-tåg, genom Kalmar sund till staden Kalmar. När den wärendske brudgummen, efter drucket utfärda-öl, högtidligt red ut ur sin egen gård, skulle alltid brud-färdan, under hela vägen till bröllops-gården, företrädas af
