Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/488

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XI
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

att få låna hennes nycklar, till att låsa upp lifvet med? Jordemodren läser då följande bön, som af barnsängs-qvinnan upprepas:

»Jungfru Marja, låna mig nycklarne dina,
till att öppna mitt lif och föda mitt barn!
I Herrans Jesu namn.»

I de medeltids-böner ifrån Wärend, som vi i det föregående (§ 108) meddelat, blir ock Jungfru Maria öfverallt anropad i sin egenskap af Moder, med barnet på sin arm eller på sitt knä.

Emellan jul och kyndelsmessa tvättar Jungfru Marja sina barna-kläder. Bondqvinnorna bruka derföre alltid byka en stor byk vid denna års-tid, och det är folktro, att vattnet då är mycket starkare, emedan Jungfru Marja lagt tvål i vattnet.

Enligt gammal folksed i Westbo, skola qvinnorna alltid stärka sina hufvud-klutar på Kyndelsmesso-afton. Detta heter, efter gammalt tal, att de hjelpa Jungfru Marja att stärka hennes hufvud-kläde. Man har ock i forntiden fäst en religiös betydelse dervid, att gifta qvinnor alltid skulle gå med betäckt hufvud (jfr. § 96) och Törner har antecknat, att »när en gift qvinna går barhufvad under fri himmel, så gråter Jungfru Maria.»

Huru Lärkan på Kyndelsmesso-dagen sjunger Jungfru Marie lofsång, se tillägg till § 83.

Emellan Vårfrudagen och Midsommar må efter gammal sed icke spinnas på qvällarne. Det heter nemligen efter ett gammalt tal, att Jungfru Marja gråter, om de spinna sedan sol gått i skog, efter det Vårfrudagen är gången.

»När någon hvisslar, gråter Jungfru Maria» (Törner).

Ibland Vårfru-blommorna får Drosera rotundifolia, i Finveden, namn, icke blott af Jungfru Marje ögonlock, utan ock af Jungfru Marje dok. Denna blomma nyttjas af folket att stryka på ögonen vid ögnavärk.


§ 59. I Bergs socken är folktro, att den som icke offrat åt Glo-son, han skall skära sig, när han nästa gång skär åkern.

I somliga trakter af Finveden (Dannäs s:n) får Glo-son namn af Grubb-son, Grobb-son, förmodligen af ett gammalt ord grubba, grobba, som ännu i Norrlands folkmål betyder en plogfåra eller liten grop i åkern (jfr. tillägg till § 54). Man offrar till grubb-son genom att vrida ihop några strån, nedlägga dem på jorden och öfver dem lägga en liten sten, med de orden: »detta skall grubb-son ha till jul-afton». Får grubb-son icke något offer på åkern, så tager hon af hvad som finnes i ladan.

Sedan offringen är gjord, kastar den offrande sin skära bakom sig öfver venstra armen, hoar till eller uppgifver