Björken sade:
»hugger du mig, så gråter jag.»
Och ännu gråter björken, när hon hugges om våren under saf-tiden.
Äfven sade björken:
»hugg inte mig,
för då piskar jag dig!»
Derföre få alla barn ännu smaka björkeriset.
En annan gång, sade hon:
»tager du musten af mig,
så tager jag mjölken af dig.»
Ty om man tappar lag af björken, så ger hon ringa löf åt getterna.
Äfven heter det, att när bonden om våren kom till björken, så talade trädet och sade:
»hugg mig inte nu!
Vänta till sommaren, får du löf.»
När han sedan kom till björken om sommaren, sade hon:
»hugg min topp,
sned min kropp,
så vexer jag luden opp!»
Derföre skjuter björken rotskott, sedan hon blifvit hamlad om sommaren.
Aspen sade:
»hugg inte mig,
så vill jag skallra för dina barn!»
Eken sade:
»jag duger till hvad du vill;
men inte till att krypa in i annat träd.»
Derföre gör man aldrig viggar af eke, när man skall klyfva virke.
Boken sade:
»hugg inte mig,
för då spottar jag hagel!»
Och än i dag äro boke-spånorna små och hårda som hagel.
Äfven sade hon:
»jag går i allting,
så när som i mor min.»
Eller:
»jag är för god till att krypa in i eken.»
Derföre nyttjar man inte boke-kilar, när man klyfver eke eller böke.
Asken sade:
»den korta tiden får jag bära löf;
den långa tiden får jag vara skallig.»
Enen sade:
»hugg inte mig,
för då sticker jag dig.»
