Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/503

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXVI
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

Skrikan svarade:

»bry dig inte, bror Mickel!»

Märren gaf di åt sin föl-unge och räfven ville taga honom. Men räfven högg miste, så att han bet i svansen på märren och fick dervid ett slag, så han flög långt bort. Då ropade haren:

»hvarthän, bror Mickel?»

Räfven höll god min och svarade:

»i skjuts, i skjuts,
för brinnande lifvet!»

Storken bjöd räfven på bröllop. Så hade han dryck i en flaska med trång hals, der stack han ned näbben och drack, och sade derefter till räfven:

»drick nu, bror!»

Någon tid efter bjöd räfven storken på bröllop. Så hade han torkat en kaka i ugnen; af den åt han sjelf och bjöd sedan storken, sägande:

»ät nu, bror!»

Svanorna kampades, hvilka som kunde flyga längst. Så var det en skock, som inte ville stadna, förr än de kommo till verldens ända. Ja, de kommo dit; men när de kommit fram, var der så kallt att de fröso fast i skyarne. Der synas de ännu fara och och flaxa med vingarne. Det kalla vi för Nordskenet.

Räfven kom gåendes ur en dyk-skog (ɔ: småskog), så mötte han Ugglan. »Har du träffat några bon eller ungar?» frågade ugglan. »Ja, har jag så», sade räfven. »Du måtte väl inte ha tagit mina ungar!» sade ugglan. »Hurudana se de ut?» frågade räfven. »Jo», sade ugglan, »det är de vackraste en kan se». »Nej», sade räfven, »de som jag tog, voro det ledaste en kunde se.» —

Räfven hittade ett mosshumle-bo och ville gerna komma åt honungen. Så fann han på råd och räckte fram svansen, tills alla humlorna hade fästat sig deri; då sprang han bort och bar alla humlorna med sig. Sedan vände han tillbaka och åt upp honungen.

När han så vandrat ett stycke, mötte han björnen. »Du slickar dig om munnen», sade björnen, »jag tror att du har ätit honung.» »Ja, har jag så», svarade räfven. »Hvar fick du den?» sade björnen. »Jo, jag gjorde så och så», svarade räfven. »Du är då alltid fintlig!» sade björnen. »Godt, den som viste, hvar jag ock skulle få mig lite honung.» »Åh, det går väl an», svarade räfven, »om du bara vill följa med. Jag har hittat ännu ett humlebo här in i skogen.»

Men räfven tänkte bara på skälmstycke, såsom han aldrig varit annat än en skälm. Han förde så björnen till en stor stock, som låg klufven i skogen, med kilen i. »Stick nu in svansen», sade räfven, »här är fullt med humlor och här finner du honung!» Ja, björnen gjorde så. Men när björnen stuckit in svansen, var räfven