om en offerkälla vid Skatelöf, som fick namn af Helge Thors kalla, emedan »den store Thore-gud låtit henne upprinna på det stället, der en flicka mördat sin fästeman».
§ 116. I Sjöanäs i Horeda, af Moheda socken, höllo sig
tvänne gastar, som visade sig äfven om dagen och om nätterna
gjorde sådant väsen, att folket knappt torde stadna i sina egna
hus. Emellanåt skreko de och sade:
»Mute-regn (ɔ: dugg-regn)
och smått regn!
Stora droppar ibland.
Slag-regn!»
Dermed slogo de tillsammans, så att det skrall efter.
Så hände sig en dag att bonden var ute på vägen och fick se hvar gastarne kommo, men allt emellan voro de ihop och slogos. Då blef han förfärad och gömde sig i en ihålig ek. När det så gått en stund, tittade den ene gasten in i eken och sade: »slogs jag inte bra i jåns?» »Jo», svarade bonden, »det gjorde du. Men det var ändock du som fick sista rappet.» »Åh, gjorde jag det?» sade gasten och for straxt efter den andre och de begynte slås igen. Men bonden gaf sig hem det fortaste han kunde.
Gasten är känd och omtalad öfver hela Sverige. Vid våra hafs-kuster får han flerestädes namn af Strandgasten eller Strandvaskaren.
§ 118. Penga-gasten heter i Upland och Nerike Back-skratten.
Han löper omkring nattetid utan hufvud, och höres skratta och
ropa på kullarne, der han har nedlagt sina penningar i en kruka
eller kättil. När det natte-tid lyser på fältet, säger folket, att
Back-skratten tänder upp sitt ljus eller Back-skratten
sitter och lyser på sin skatt. Kan någon komma så nära,
att han förmår kasta stål deröfver, så får han makt att taga alla
penningarne. I Halland får penga-gasten namn af Ljusare. De
eldar han tänder få i Wester-Dalarne och flera andra svenska
landskap namn af Gods-eldar.
På Långarekulla skog, vester om Hestra kyrka, håller sig en Märkes-gast. Han visar sig nattetid, barhufvad, klädd i skinnbyxor och med en yxa i handen, och springer och lyser längs efter märket. Som han springer, ropar han:
»lång stång i Göla-bäck.
Der går märket rätt.
Huj, yja mig!»
