stafva-byttan under femte tiljan vid norra väggen, och förde det till kyrkogården. Sedan dansade Bredhulta-myrding aldrig mera.
Myrdingen omtalas äfven i andra svenska landskap. Han heter i Södermanland och Dalarne Möling, i Helsingland Utböling.
§ 121. Ibland Spök-väsen, som mera allmänt bli omtalade
i vårt land, äro i Westmanland Blod-lösen; i Medelpad
Glåm-käringen. I hela Sverige brukar man ock skrämma barn för Busen.
§ 122. Dödingen bibehåller ännu i grafven de böjelser som
han hade på jorden, och njuter af det gods, som han gömt eller
som med honom blifvit nedlagdt i graf-högen.
För ett par mans-åldrar sedan bodde på gården Holma, i Bergs socken, en rik bonde, som brukade gömma sina penningar i ett skrin under sänga-tillet. När han så låg på sitt yttersta och kände att han skulle dö, kallade han till sig sin yngsta dotter och sade: »nu skall du göra såsom jag säger dig! När jag blir död och de ha klädt mig och lagt mig i kistan, så skall du taga upp mina penningar under sänga-tillet och lägga dem under mitt hufvud; för de gälla i hvad land jag må komma.» Ja, flickan lofvade göra som han bad, och bonden blef begrafven med sin skatt. När så arfvingarne kommo tillsammans vid arfskiftet, ville de ha reda på pengarne och menade att flickan hade tagit dem. Då måste hon bekänna huru allt hade gått till. Men arfvingarne gåfvo sig ut till kyrkogården och gräfde upp kistan, och sägnen tillägger, att när de togo af locket, sågo de hvar en pysling satt på den dödes bröst och öste penningar i halsen på honom med en sked.
För att den döde inte må taga alla medlen med sig, så att det ingen lycka blir med hvad som är qvar, brukar man i Westbo (Willstad s:n) alltid lägga penningar i snappsäcken på likkläderna.
Seden att jorda den döde med hans vapen har länge bibehållit sig i Kinnevalds södra fjerding. I Almundsryds socken har man ännu i senare tid brukat kläda den döde i hans brudgumma-klädning, med stöflor och knifva-tyg. Hos qvinnor nedlade man i kistan deras nyckla-knippa. På samma sätt som man vid gamla riddare-begrafningar förde i lik-tåget den aflidnes banér, vapensköld och rustning, har man flerestädes i Småland (i Bergs s:n, Rydaholms s:n o. s. v.) för sed, att i sorgetåget bära ett kors före liket. Detta kors nedsättes, vid igenkastandet af grafven, tätt framför den dödes hufvud, och heter derföre i Wärends-målet ett hofda-mål. På små barns kistor lade man ännu för trettio år sedan i de flesta socknar en krans af gröna blad
