af haren, likasom lemningar af detta djur blott ytterst sällan träffas vid de gamla schweiziska pål-husen, ledas vi häraf till en förmodan, att haren af våra nordiska ur-folk blifvit betraktad såsom ett oskärt djur, och således icke varit föremål för jagten. Såsom bekant, hafva Lapparne än i dag vedervilja för att äta detta djur. Samma fördom fanns på Cæsars tid hos Britterna (Bell. Gall. V: 12), och vi finna deraf spår hos den wärendska allmogen ännu i våra dagar (jfr § 86).
§ 138. Äfven för de gotiska stammar, hvilka i en aflägsen tid utbredde sig längs våra vatten-drag, blefvo jagt och djurfångst länge en vigtig näringskälla. I landets inre förekom nemligen en rikedom af vilda djur, till en del af nu utdöda eller försvunna arter. Ibland dessa var Elfva-oxen eller den nordiska ur-oxen; samma djur-slag, som på Cæsars tid ännu lefde i Gallien och hvars lemningar icke sällan uppgräfvas ur de skånska torf-mossarne. Folk-sägnen vet således ännu tala om detta djur, och vi anteckna här en berättelse ifrån Willands härad, upptecknad år 1624 af presten i Fielkinge, Oluff Pedersson.
»Utanför Lægevids vang, i Fielkinge socken, ligger sunnantill en hög, som heter Kalfve-kull. På samma hög är en sten, med ett stort hål, uti hvilket en Elfve-ko (Ellfve-koe) säges hafva födt en kalf. Som nu kalfven var född, lopp elfve-kon straxt att dricka ur en källa, som ligger vid byn. I detsamma kom der en qvinna till samma källa, för att hemta en spann vatten, som hon skulle låta i sin kärna. Och så mycket vatten som hon slog i sin kärna,
