han skulle bära sig åt. Han skulle nemligen gå ut tigandes och fastandes, om morgonen förr än sol gick upp; men dessförinnan skulle han hafva tvagit sig. Mannen gjorde som han blifvit lärd och fick se hjorten. Då kom troll-käringen ut ur Gröns-kulle, och ropade sin hjort och sade:
Oxe lille, Ring,
kom och gack in!
Här kommer omätt och tvagen,
han tar dig snart.
I detsamma sköt bonden och hjorten föll. Som nu skytten fick se silfver-skällan, som trollet hade bundit om hjortens hals, tog han skällan och kastade upp emot kullen, och sade: »se der, har du ditt märke; men oxen hör mig till». Dermed tog han hjorten och bar hem honom.
Likasom de berga-harar och berga-svin (gräf-svin). som vi i det föregående omtalat, fingo namn efter berga-trollen eller berga-folket, så tala sägner ifrån Bohuslän och Westmanland äfven om Berg-bockar och Berg-getter. En man i Bohuslän skulle på Söndagsmorgonen rida åt kyrkan. Då ropade det i berget: »oj! Nu skjuter han vår ring-bock». »Nej,» svarades ur ett annat berg; »för han har inte tvättat sig ännu». Men mannen tvättade sig med sitt eget vatten, och sköt så bocken och tog ringen. Då blef der ett stort gny i berget, och det var en som sade: »jag kunde aldrig tro, att han hade spring-källan med sig». Men mannen flydde och red till kyrkan. Dit skänkte han ringen, som bocken hade burit. Och ringen sitter i kyrko-dörren än i dag.
