Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
NÄRINGS-FÅNG.

alltid många skällor som pingla, och går fram öfver vatten och land, utan att lemna spår efter sig. I Ångermanland har äfven Vittran eller skogs-frun sådan vitter-boskap, och höres om qvällarne köka i skogen och locka sina kräk. På Engsjö-berget, i Ås socken af Jemtland, var det en gång en hustru, som mötte Vetter-qvinnan der hon lockade sina kor och getter. Vetter-qvinnan hade namn på hvarje ko och lockade sålunda:

Ko Linne!
Ko Kinne!
Ko Dala-ros!
Ko Spala-ros!
Ko Långspala-ros!
Geta!

Vid sidan af dessa sägner om de mythiska vättarne, gå dock andra nästan identiska sägner om Berg-trollen eller Berg-folket. Berga-käringarne i Ångermanland ha således, enligt sägen, kor, hvilka dels äro röda till färgen och dels hvita. Dessa kor erhålla ock två skilda namn, nemligen Hornan och Kullan. I Jemtland draga bergtrollen likaledes omkring emellan bergen; men med boskap som är drifvane hvit. — Begge föreställnings-sätten, om vättar och om berga-troll, äro således identiska och gömma i grunden blott ett och samma historiska folk-minne.

De hundar, som åtfölja trollens, berga-folkets eller vättarnes boskap, få i Upland och Helsingland namn af Troll-hundar, i Westmanland och Ångermanland af Berg-hundar, sam i Herjedalen och Jemtland af Vetter-hundar, Vitter-hundar. Dessa hundar