De hjordar, som på detta sätt vallades, bestodo af våra äldsta hus-djur, geten, söan (fåret) och kon, hvilka ock i vårt språk samfäldt innefattas under den allmänna benämningen boskap, af det ännu i domböckerna brukliga gamla verbet boskapas ɔ: bygga hushåll. Man skilde likväl noga emellan små-boskap, ɔ: getter och söor, och stor-boskap eller kor. De förra sammanfattas i Wärends-målet, under den allmänna benämningen Smala, Smale, ett ord som i aflägsen tid äfven ingått i Lappskan. Ordet smale brukas således på en gång om både getter och får. Stor-boskapen heter deremot, likasom i öfra Sverige, fä eller nöt; af hvilka ord det förra, af ålder och ännu i våra lagar, betyder egendom, hvaremot det senare är bildadt af ett gammalt ännu i domböckerna brukadt verbum nöta ɔ: njuta, förtära.
Af smale är Geten menniskans äldsta husdjur, och uppträdde hos medlersta Europas urfolk redan i den äldre sten-åldern. I norden har förhållandet otvifvelaktigt varit enahanda, och vi hafva i det föregående anmärkt, hurusom geten i sägnerna förekommer såsom husdjur hos det nomadiska trollfolket. Hon lämpade sig ock framför andra härtill, genom sin härdighet och genom den lätthet, hvarmed hon finner sin föda i skogarne äfven om vintren. Serdeles gäller detta om södra Sverige i allmänhet, och om Wärend, hvars forntida rikedom på omätliga löfhult åt getterna erbjöd förträffliga vinter-beten.
Geten, som ifrån äldsta tid troget bibehåller sin ursprungliga typ, är således Wärends äldsta husdjur, och minst lika gammal om icke äldre i landet,
