omtaladt under namn af Geta-bygden. Med getter och get-skinn drefvo ock våra förfäder en betydande handel. År 1614 blef Nils i Jerngishult, vid landa-märket boandes, anklagad att ha sålt utöfver gränsen »bockar, lefvandes, 22 stycken», hvadan han ock sakfälldes att plikta sina 40 mark. Och ännu för 50 år tillbaka voro sämskmakarne, i äldre tid kallade Bocklare eller Feldboredare, ett ibland de talrikaste skrå-embetena ibland menige borgerskapet i Wexiö.
Wärends-målet, serdeles i äldre tid, hade en rikedom af ord, för att beteckna geten såsom husdjur. Bocken får således i olika åldrar namn af kidde, kidding eller kidda-bock; envintring, risbit eller ungbock; tvägga-vintring eller dubbel-bock. Drifvande omkring i skogen fick han namn af drifta-bock, och i tilltal Sigge eller Putte (jfr. § 98). Hon-getterna hette kid (n.), ung-kid, och i domböckerna Hennier. Tilltals-vis får hon-geten namn af Svana. En geta-hjord heter i Wärends-målet rasse, geta-rasse.
Söan eller Fåret, som äfven räknas till småboskap eller smale, är deremot jemförelsevis yngre, änskönt i medlersta Europa gående tillbaka ända upp i den äldre sten-åldern. Detta hus-djur blir således aldrig omtaladt i de svenska sägnerna om trollens boföring, och har förmodligen inkommit till vårt land med de gotiska stammarne.
De gamla svenska fåren, såsom dessa förr allmänt förekommo i Wärend och ännu i de aflägsnare delarne af Finveden, voro af en egen get-hornad race. Deras horn voro nemligen alltid upprättstående
