120
och en knif i stället för ett svärd. Och han hoppas, att ni också skall yttra er ledsnad öfver molnet, och ingen skall hädanefter fråga, antingen det nedsteg från berget i dalen eller uppsteg från dalen till berget; ty de, som slå med slidan, få hugg af svärdet, och ve den, som vill mista sin vän för stormmolnets skull på en vårmorgon!»
Baronen af Bradwardine besvarade detta tal med passande värdighet, i det han förklarade, att han kände clanen Ivors höfding för att vara en konungens vän, och han sade sig vara ledsen öfver, att det skulle uppstått ett moln mellan honom och en adelsman af så goda grundsatser, »ty, då folk sällar sig tillsammans, är den svag, som ej har någon broder».
Som detta syntes fullkomligt tillfredsställande, befalde baronen för att på ett tillbörligt sätt besegla freden mellan dessa höga personer, att ett stop kryddbränvin skulle upphemtas. Han slog i ett glas, hvilket han drack för Mac-Ivors af Glennaquoich helsa och välgång, hvarpå den celtiske ambassadören för att besvara hans artighet tömde en väldig bägare af samma kraftiga dryck, beledsagad af hans välönskningar för huset Bradwardine.
Sedan sålunda preliminärerna för det allmänna fredsfördraget voro bekräftade, aflägsnade sändebudet sig för att med mr Macwheeble uppgöra några underordnade artiklar, hvarmed man ansåg onödigt att besvära baronen. Dessa artiklar angingo förmodligen det instälda erläggandet af skyddsafgiften, och, som det syntes, fann intendenten utväg att tillfredsställa deras allierade utan att låta sin husbonde ana, att hans värdighet derigenom blottstäldes. Åtminstone är det säkert, att Evan Dhu Maccombich, sedan de befullmäktigade tömt en butelj bränvin, hvilken tycktes göra lika liten verkan på deras härdade kroppar, som om man slagit drycken på de båda björnarne vid början af allén, tillkännagaf, att han efter att hafva imhemtat alla de upplysningar, han kunde erhålla rörande den föregående aftonens röfveri, ärnade genast bege sig åstad för att sätta efter boskapen, hvilken han förklarade ej vara så långt borta; — »de ha krossat benen», anmärkte han, »men ha ej haft tid att suga ur mergen.»
Vår hjelte, som uppmärksamt lyssnade till Evan Dhu under dennes förfrågningar, kände sig högligen förvånad
