Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

öfver den skarpsinnighet, han ådagalade vid upplysningars inhemtande, samt öfver de bestämda och sinnrika slutsatser, han drog af dem. Evan Dhu, å sin sida, var synbart smickrad af Waverleys uppmärksamhet, det intresse, han tycktes hysa för hans undersökning, och den nyfikenhet, han visade i fråga om högländernas seder och natur. Han tillbjöd derför utan mycket omsvep Edward att åtfölja honom på en tio eller femton mils vandring inåt bergstrakten och bese det ställe, dit boskapen blifvit förd; hvarvid han tillade: »om det är, som jag förmodar, så hvarken har ni sett eller kommer ni någonsin i ert lif att få se ett sådant ställe, så framt ni ej går med mig eller dylika som jag.»

Vår hjelte, som kände sin nyfikenhet eggad vid tanken på att besöka en högländsk röfvares håla, var likväl så försigtig, att han förfrågade sig, huruvida hans ledsagare var att lita på. Man försäkrade honom, att inbjudningen ej skulle skett, om den ringaste fara varit i fråga, samt att allt, han hade att befara, var litet strapatser, och som Evan föreslog, att de på återvägen skulle tillbringa en dag i hans höfdings hus, der han kunde vara förvissad om god förplägning och ett utmärkt välkommen, så tycktes det ej vara något så synnerligt fruktansvärdt i hans tillärnade företag. Rosa bleknade väl, då hon fick höra det omtalas; men hennes far, som tyckte om sin unge väns dristiga nyfikenhet, sökte ej nedslå den genom att uppskrämma honom för en fara, som ej fans till i verkligheten, och sedan en kappsäck med några få förnödenheter blifvit bunden på ryggen af en skogvaktare, begaf sig vår hjelte med en fogelbössa i handen å väg, beledsagad af sin nye vän Evan Dhu och åtföljd af nysspämnde skogvaktare samt två vilda högländare, som voro Evans följeslagare och af hvilka den ene bar på axeln en på en lång stång fäst bila, som kallades en Lochaberyxa, och den andre en lång sjöfogelsbössa. På Edwards fråga underrättade Evan honom, att denna krigiska eskort vore fullkomligt obehöflig som skyddsvakt, utan blott medföljde, såsom han sade, i det han med värdighet svepte omkring sig och ordnade sin plaid, på det han skulle kunna visa sig på Tully-Veolan på ett passande sätt och såsom det tillkom Vich Ian Vohrs fosterbroder. »Ack, om ni, sach-