Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
9

skandalösa anekdoter, om litet sliskigt målade, så mycket bättre; en hjeltinna från Grosvenor Square och en hjelte från Baroucheklubben eller Fyrspannssällskapet, jemte en hop underordnade personligheter bland sprättarne vid Queen Anne Street eller bland de lysande hjeltarne vid Bow Street Office? Jag skulle kunna fortfara att bevisa vigten af ett titelblad och på samma gång ådagalägga min egen noggranna kännedom om de särskilda beståndsdelar, som fordras för olika slags romaner och noveller; men detta är nog, och jag försmår att längre tyrannisera tålamodet hos min läsare, som säkert redan är orolig att få höra det val, som en i de olika grenarne af sin konst så hemmastadd författare gjort.

Då jag således förligger tidpunkten för min berättelse sextio år före den innevarande 1:a november 1805, vill jag på förhand underrätta mina läsare, att de i efterföljande sidor hvarken skola finna en riddarroman eller någon berättelse om vår tids seder; att min hjelte hvarken kommer att, liksom fordomdags, hafva jern på sina axlar eller på klackarna, såsom det numera är modernt vid Bond Street; och att mina fruntimmer hvarken skola blifva klädda i purpurmantel, såsom lady Alice i en gammal ballad, eller bragta till den ursprungliga nakenheten hos en af vår tids moderna damer på en bal. Af detta mitt val af tidpunkt kan den insigtsfulle granskaren vidare förutsäga, att afsigten med min berättelse snarare är en skildring af menniskor än af seder. För att en berättelse om seder och bruk skall blifva underhållande, måste den antingen handla om en så länge sedan förfluten forntid, att denna blifvit vördnadsvärd, eller också vara en lefvande återspegling af de uppträden, hvilka dagligen tilldraga sig inför våra ögon och som äro underhållande genom sjelfva sin nyhet. Sålunda, ehuru af helt olika skäl, kunna våra förfäders pansarskjorta och den nu lefvande sprättens pelsfodrade rock vara en lika passande drägt åt en diktad personlighet; men skulle väl någon författare, som önskar att hans hjeltes kostym skall göra något intryck, ikläda honom hofdrägten under Georg II:s regering, med dess vida ärmar och lågt sittande fickhål? Det samma torde med lika fog kunna påstås om den götiska salen, som med sina dunkla och färgade fönsterrutor, sitt höga och mörka