Sida:Waverley 1879.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
141

numera äro kung Georgs folk, när vi ej på år och dag sett hans sold.»

Det sista skälet medgaf intet svar, ej heller försökte Edward att gifva något, utan sökte föra samtalet tillbaka på Donald Bean Lean. »Inskränker Donald sig endast till boskap, eller tar han allt, som kommer i hans väg?»

»Åh, han är just inte så noga, utan han tar hvad han kommer öfver, men helst hornboskap, hästar och lefvande kristna; ty får äro långsamma att drifva, och husgeråd är besvärligt att föra med sig, utom att det inte är lätt att bli af med det för pengar här i landet.»

»Bortröfvar han då äfven män och qvinnor?»

»Ja visst. Hörde ni honom inte tala om rådmannen från Perth? Det kostade den karlen sina fem hundra mark, innan han kom söder om Bally-Brough igen. — Och en gång spelade Donald ett vackert puts. Det skulle stå ett präktigt bröllop mellan lady Cramfeezer i Mearns — hon var den gamle lairdens enka och sjelf temligen till åren — och unga Gilliewhackit, som på herremansvis förstört både löst och fast på tuppfäktningar, tjurhetsningar, kappränningar och dylikt. Då alltså Donald Bean Lean, som var i behof af mynt, märkte, att brudgummen var efterlängtad, bortsnappade han Gilliewhackit en vacker natt, då han red hem temligen beskänkt, och förde honom med sitt folks tillhjelp snabt som blixten inåt bergstrakten, och det första ställe han vaknade på, var i Uaimh an ris grotta. Nu blef det svårt för den gamla tokan att utlösa sin brudgum; ty Donald ville inte afpruta en styfver på tusen pund —»

»Det var väl tusan!»

»Skotska pund, förstår ni väl. Men ladyn hade inte pengarna, om hon också skulle pantsatt sin egen stubb, hvarför de vände sig till kommendanten på Stirlings slott och till majoren vid Svarta Vakten; men kommendanten svarade, att det var för långt norr ut och dessutom ej i hans distrikt; och majoren sade, att hans folk gått hem till skörden, och att han inte för alla Cramfeezers i kristenheten skulle vilja utbeordra dem, förrän grödan var inbergad, emedan det skulle skada landet. Emellertid kunde ingen menniska rå för, att Gilliewhackit fick smittkopporna. Det fans ingen doktor i Perth eller Stirling,