men förnuftet skulle måhända varit ur stånd att borttaga bördsfördomen, om Richard kunnat ana, att sir Everard skulle taga en obesvarad ungdomskärlek så djupt, att han vid sjuttiotvå års ålder ännu var ungkarl. Den om än aldrig så aflägsna utsigten att få ärfva skulle i sådant fall förmått honom att framsläpa större delen af sitt lif som »master Richard vid herregården, baronetens broder», i hopp att innan dess slut blifva utmärkt som sir Richard Waverley af Waverley-Honour, arftagare till en furstlig förmögenhet och till vidsträckta politiska förbindelser, hvilka skulle göra honom till den inflytelserikaste personen i grefskapet. Men en sådan tingens fullbordan var ej att förmoda vid Richards utträde i lifvet, då sir Everard var i sina bästa år och säker på att som friare blifva emottagen med öppna armar i nästan hvarje familj, vare sig att skönhet eller rikedom vore föremål för hans sträfvanden, och då hans snara giftermål var ett rykte, som regelbundet en gång om året väckte grannarnes intresse. Hans broder såg derför ingen annan utväg till oberoende än att lita på sina egna ansträngningar och antaga en politisk trosbekännelse, som vore bättre öfverensstämmande med både sundt förstånd och hans egna fördelar, än sir Everards ärftliga tro på högkyrkan och Stuartska huset. Han gjorde derför sin afsvärjelse i begynnelsen af sin bana och trädde ut i lifvet såsom en förklarad whig och anhängare af hannoveranska arfsföljden.
Den dåvarande ministèren bemödade sig på allt sätt att minska oppositionens falang. Den toryistiska högadeln, hvars glans berodde på återspeglingen af hofvets solsken, hade småningom försonat sig med den nya dynastien; men den rika engelska landtadeln, som, jemte mycket af sina forntida seder och af sin urgamla rättskaffenshet, äfven bibehållit en god del inrotade fördomar, höll sig i högdragen och trumpen opposition på afstånd och kastade mången blick af saknad och hopp mot Bois-le-Duc, Avignon och Italien[1]. Att vinna på sin sida en nära anhörig till en af dessa ståndaktiga och oböjliga motståndare, ansågs som ett medel att kunna erhålla flere proselyter, och der-
- ↑ Pretendenten af huset Stuart uppehöll sig omvexlande på något af dessa ställen.
