170
annat ställe nalkades de från båda sidor af klyftan utskjutande klipporna så nära hvarandra, att tvenne tvärsöfver lagda och med torf betäckta tallar bildade ett slags enkel brygga på åtminstone hundrafemtio fots höjd. Den hade inga ledstänger och var blott tre fot bred. Medan Waverley betraktade denna farliga öfvergång, hvilken lik ett smalt, mörkt streck korsade den lilla del af den blå himmelen, som ej bortskymdes af de från båda sidor utskjutande klipporna, var det med en känsla af fasa han varseblef Flora och hennes följeslagerska, liksom invånare från en annan verld, stående midt i luften på denna bräckliga bro. Hon stannade, då hon varseblef honom nedanför, och hviftade med näsduken åt honom med en behaglig ledighet, som kom honom att rysa. Den svindlande känsla, som hennes belägenhet förorsakade honom, satte honom ur stånd att besvara helsningen, och han hade aldrig i sitt lif känt sig mera lättad, än då den sköna uppenbarelsen gick öfver den farliga höjd, der hon med så mycken likgiltighet tycktes befinna sig, och försvann på andra sidan.
Sedan han gått framåt några alnar och ej längre såg bryggan, som han varseblifvit med så mycken förskräckelse, började gångstigen snabt höja sig från åkanten, och dalen vidgade sig på samma gång till en skogig amfiteater, kransad med björkar, unga ekar och hasselbuskar jemte en och annan enstaka idegran. Klipporna drogo sig nu tillbaka, men visade likväl sina gråa, skrofliga hjessor bland skogsdungarna. Ännu högre upp reste sig bergshöjder och spetsar, än kala, än beklädda med skog, än afrundade och purpurfärgade af ljung, och än splittrade till klintar och hällar. Stigen, som under en hundra famnar förlorat bäcken ur sigte, förde vid en tvär krökning Waverley plötsligt till ett romantiskt vattenfall, hvilket ej var så märkvärdigt för sin höjd eller sin vattenmängd, som för de sköna omgifningar, hvilka gjorde stället intagande. Efter ett brutet fall af omkring tjugu fots höjd, emottogs strömmen i en stor, naturlig bassin, fyld ända till brädden med vatten, hvilket, der bubblorna efter fallet lagt sig, var så utmärkt klart, att ögat kunde urskilja hvarje kiselsten på botten, ehuru den var af betydligt djup. Hvirflande rundtomkring denna dam, letade bäcken sig en väg
