174
Slut dig till den tappre Rorris vidt och bredt berömda stam,
Fatten manligt åran, skjuten lång galeja kraftigt fram!
Hur skall Mac-Shimei ej glädjas, när uppå sitt gråa hår
Deras höfding mössan, prydd med ideqvistar, fästa får!
Alpine, gräsligt förorättad, mordhemsökta stam, Glencoe,
Nn med hämdens dystra härrop fienden till möte gå!
Vildsvinsdödar'n Dermids söner, träden upp som tappra män,
Callum Mores, den ädles, trohet visen nu på nytt igen!
Och Mac-Neil från öar sköna, Moy från skummig sjö, i tid
Vaknen upp till frihet, ära, vaknen upp till hämdens strid!
Här afbröts sången af en stor vindhund, som kom
springande uppför dalen och hoppade upp på Flora,
hvilken han öfverhopade med sina olägliga smekningar. Vid
en aflägsen hvissling vände han om och satte af igen med
en pils hastighet nedåt stigen. »Det var Fergus' trogne
följeslagare, kapten Waverley, och detta är hans signal.
Han älskar endast den muntra poesien och kommer just
i rättan tid för att afbryta mitt stamregister, som en af
era näsvisa engelska poeter kallar
Vår högborna tiggarflock utan skor.»
Waverley yttrade sin ledsnad öfver afbrottet.
»Ack, ni kan inte ana, hur mycket ni förlorat! Barden har, sin pligt likmätigt, egnat tre långa verser åt Vich Ian Vohr, uppräknande alla hans stora egenskaper, ej till förglömmandes att han är en uppmuntrare af harpspelaren och barden — en gifvare af frikostiga gåfvor. Dessutom skulle ni fått höra en praktisk förmaning till den ljuslockige främlingen, som bor i det land, der gräset ständigt är grönt — ryttaren på den glänsande gångaren, hvars färg är som korpens och hvars gnäggning liknar örnens skri före striden. Denne tappre ryttare besvärjes på det ömmaste att ihogkomma, att hans förfäder voro lika utmärkta genom sin konungskhet som sitt mod. — Allt detta har ni gått miste om; men efter som er nyfikenhet ej är tillfredsstäld, tror jag, att jag, i följd af det aflägsna ljudet af min brors hvissling, har tid att sjunga slutverserna, innan han kommer för att skratta åt min öfversättning.»
Vaknen upp på era kullar, vaknen på den gröna ön,
Tappre männer ifrån berget, ifrån fjärden, dalen, sjön!
