TJUGUTREDJE KAPITLET.
Waverley fortfar att vistas på Glennaquoich.
Då Flora slöt sin sång, stod Fergus framför dem. »Jag visste, jag skulle finna er här, äfven utan min vän Brans tillhjelp. En enkel och okonstlad smak, som min, skulle väl föredraga en jet d'eau i Versailles framför denna kaskad, med alla dess tillbehör af klippor och brus; men detta är Floras parnass, kapten Waverley, och denna källa är hennes Helikon. Det skulle högligen lända till min källares fromma, om hon kunde lära sin medhjelpare Mac-Murrough värdet af dess inflytande — han drack just nyss ut ett helt qvarter brännvin för att, såsom han sade, borttaga kylan efter klareten. Låt mig nu pröfva dess kraft». Härvid drack han litet vatten ur handen och började strax derpå med teatralisk hållning:
»Dig, dam i öknen, helsar jag!
Du älskar gaelens harposlag.
Den nejd, dig omger, härlig är;
Gräs eller korn den aldrig bär.
Men engelsk poesi har aldrig riktig framgång under en högländsk Helikons inflytande; allons, courage —
O vous, qui buvez, a tasse pleine,
A cette heureuse fontaine,
Où on ne voit, sur le rivage,
Que quelques vilains troupeaux,
Suivis de nymphes de village,
Qui les escortent sans sabots» —
