som växte på de omgifvande bergen. Hans bord, ehuru rikligt försedt med fisk och vildt, erbjöd ej en enda rätt, som ej var af inhemsk produkt.
Sjelf utan anspråk på clanskap, var han lycklig genom Vich Ian Vohrs och andra djerfva och tilltagsna höfdingars vänskap och beskydd, som betryggade det lugna och obemärkta lif, han älskade. Visserligen förleddes ofta de ynglingar, som voro födda på hans gods, att lemna honom för att tjena hans verksammare grannar; men några gamla tjenare och förpaktare brukade skaka sina grå hufvud, då de hörde sin husbonde klandras för bristande mod, och anmärkte: »då vädret är lugnt, faller regnet mildast». Denne gode gubbe, hvars välgörenhet och gästfrihet voro obegränsade, skulle mottagit Waverley med välvilja, om han också varit den ringaste engelska landtman och befunnit sig i en sådan belägenhet, att han behöft hjelp; men emot en vän och gäst till Vich Ian Vohr var hans uppmärksamhet oaflåtligt sorgfällig. Nya förband anlades på den skadade lemmen, och nya besvärjelser egde rum. Sedan man användt större omsorg, än som kanske var bra för Waverleys helsa, tog Fergus slutligen afsked af honom. Han sade sig skola återkomma om några dagar till Tommarait och hoppades, att Edward vid den tiden skulle vara tillräckligt återstäld för att kunna rida på en af sin värds klippare och på detta sätt återvända till Glennaquoich.
Då hans gamla, hederliga värd påföljande dag infann sig hos honom, erfor Edward, att hans vän afrest i dagningen och endast qvarlemnat sin vanliga lifpage, Callum Beg, med befallning till denne att passa upp på Waverley. På hans fråga till sin värd, om denne visste, hvart höfdingen rest, såg den gamle mannen oaflåtet på honom utan att gifva något annat svar än ett sorgset och hemlighetsfullt småleende. Då Waverley upprepade sin fråga, svarade hans värd honom med ett ordspråk:
»Re'n mången stackars sate måst i döden gå,
Förty han frågat, hvad han hade reda på.»
Han ärnade fortfara, då Callum Beg, i Edwards tycke temligen näsvist, sade: »tighearnach (d. är höfdingen) tycker inte om, att sassenach. duinhé-wassel plågas med