16
han vore färdig att nedskrifva hans nåds befallningar. Men äfven denna obetydliga manöver satte sir Everard i förlägenhet, emedan han tog den som en förebråelse emot sin egen obeslutsamhet. Han såg på lagkarlen, liksom han haft lust att uttala sitt fiat, då solen, framträdande bakom ett moln, kastade sitt mildrade ljus genom de färgade fönsterrutorna i det mörka kabinett, der de sutto. Baronetens öga, som kom att upplyftas vid det glänsande skenet, föll rakt på hjertskölden, hvilken bar samma devis, som hans stamfader sades hafva fört i slaget vid Hastings, nämligen valspråket sans tâche öfver trenne upprätt gående silfverhermeliner i blått fält. »Måtte vårt namn förr utplånas», tänkte sir Everard, »än denna gamla redliga symbol skulle förenas med ett förrädiskt Rundhufvuds[1] vanhederliga sköldemärke!»
Allt detta var verkan af en solglimt, som var nätt och jemt tillräcklig att lysa advokat Clippurse vid formerandet af hans penna; men pennan formerades förgifves. Juristen affärdades med tillsägelse att hålla sig färdig vid första kallelse.
- ↑ Ett öknamn på puritanerna, emedan de buro rundklipt hår.
