214
»Och kunde ej uppfyllandet af mina önskningar befordra den sak, åt hvilken ni hängifvit er? Min familj är rik och mäktig, af grundsatser böjd för den Stuartska ätten, och skulle ett gynnsamt tillfälle —»
»Ett gynnsamt tillfälle? — Böjd af grundsatser? — Kan en så ljum tillgifvenhet vara hedrande för er sjelf eller tillfredsställande för er laglige monark? — Döm af mina närvarande känslor, hvad jag skulle lida såsom medlem af en familj, der de rättigheter, jag anser mest heliga, underkastas kall öfverläggning och endast anses värda understöd, då de visa sig nära att segra det förutan.»
»Era tvifvelsmål», svarade Waverley hastigt, »äro orättvisa, för så vidt de angå mig. Den sak, jag kommer att förfäkta, vågar jag understödja i hvarje fara, och det lika oförskräckt som den tappraste, som dragit sitt svärd för den samma.»
»Derpå tviflar jag ej ett ögonblick», svarade Flora. »Men rådfråga hellre ert eget sunda förnutt än ett öfveriladt beslut, som sannolikt härrör blott deraf, att ni i ett egendomligt och romantiskt läge råkat en ung qvinna, utrustad med sitt köns vanliga företräden. «Låt er roll i detta stora och farliga drama hvila på öfvertygelse och ej på en förhastad och sannolikt föga varaktig känsla.»
Waverley försökte svara; men orden felades honom. Hvarje tänkesätt, som Flora yttrat, rättfärdigade styrkan af hans tillgifvenhet; ty sjelfva hennes konungskhet var, oaktadt dess blinda entusiasm, hög och ädel och försmådde att begagna sig af några orätta medel för att understödja den sak, åt hvilken hon hängifvit sig.
Sedan de en stund under tystnad gått utför gångstigen, återtog Flora samtalet sålunda: »ännu ett ord, mr Waverley, innan vi för alltid taga afsked af detta ämne, och förlåt min djerfhet, i fall detta ord har utseende af ett råd. Min bror Fergus är angelägen om, att ni skall göra gemensam sak med honom i hans närvarande företag. Men samtyck ej dertill; — ensamt genom era bemödanden kan ni ej befordra hans framgång, och ni skulle oundvikligt dela hans fall, om det är Guds vilja, att han skall falla. Er karaktär skulle äfven erhålla en outplånlig fläck derigenom. Låt mig bedja er att återvända till ert eget land, och sedan ni offentligt frigjort
