238
steg af sin häst och lemnade den åt en sysslolös pojke, som stod bredvid. Det härrörde kanske från hans blyghet som barn, att han kände motvilja för att vända sig till en främling, till och med för att erhålla en tillfällig upplysning, utan att först hafva betraktat hans fysionomi och hans yttre. Medan han såg sig omkring för att utvälja den person, med hvilken han helst skulle vilja tala, befriade det omgifvande sorlet honom till en del ifrån besväret att göra några förfrågningar. Namnen på Lochiel, Clanronald, Glengarry och andra utmärkta höfdingar, bland hvilka Vich Ian Vohr ofta nämndes, voro lika förtroliga i deras mun som hvardagstermer, och af den allmänt uttryckta förskräckelsen slöt han lätt, att höfdingarnes nedtågande till låglandet, i spetsen för deras väpnade stammar, antingen redan egt rum eller befarades skola inträffa i hvarje ögonblick.
Innan Waverley hann fråga om de närmare omständigheterna, knuffade en stor, groflemmad, ful, omkring fyratio års qvinna sig fram genom hopen. Det föreföll, som om kläderna blifvit kastade på henne med en hötjufva, hennes kinder glödde som skarlakan, der de ej voro nedsmorda med sot, och hon höll högt upp i luften ett två års gammalt barn, hvilket hon svängde i sina armar, i det hon, utan att bry sig om dess jemmerskrik, med full hals sjöng:
»Charlie är min älskling, min älskling, min älskling,
Charlie är min älskling,
Den unge riddersman!»
»Hör ni, hvem som kommer öfver er nu, ert usla whigpack? Hör ni, hvem som kommer för att göra slut på ert skräfvel?
Föga vet ni, hvem komma skall,
Föga vet ni, hvem komma skall,
Alla de vilda Macraws komma.»
Cairnvreckans Vulkan, som igenkände sin Venus i denna jubilerande bacchant, betraktade henne med en bister och hotande uppsyn, medan några af byns äldste skyndade att lägga sig emellan. »Tyst, grannmor; är detta en tid eller en dag att sjunga era galna slagdängor?
