TRETTIOFJERDE KAPITLET.
Sakerna få ett litet bättre utseende.
Närmare mot middagen återkom mr Morton och medförde en inbjudning från major Melville, att mr Waverley måtte hedra honom med sitt sällskap till middagen, oaktadt de obehagliga omständigheter, som qvarhöllo honom på Cairnvreckan, och från hvilka det hjertligt skulle fägna honom att se mr Waverley fullkomligt befriad. Sanna förhållandet var, att mr Mortons gynnsamma berättelse något rubbat den gamle krigarens förutfattade åsigter rörande Edwards förmenta delaktighet i myteriet vid regementet, och under landets nuvarande beklagliga tillstånd kunde blotta misstanken om obelåtenhet med regeringen eller en böjelse att förena sig med de upproriske jakobiterna väl betraktas såsom brottslighet, men alldeles icke som vanheder. Dessutom hade en person, till hvilken majoren satte förtroende, lemnat honom en underrättelse, som motsade föregående aftonens oroande nyheter. Enligt denna nya berättelse hade högländarne dragit sig ifrån låglandsgränsen i afsigt att följa arméen på dess marsch till Inverness. Majoren hade väl svårt att förena denna underrättelse med flere af de i den högländska hären befintliga anförarnes kända skicklighet; men han ihogkom, att samma politik qvarhållit dem i norra delen af landet år 1715, och han förutsåg derför ett lika slut på uppresningen, som vid nämnda tillfälle. Dessa nyheter försatte honom i så godt lynne, att han beredvilligt samtyckte till mr Mortons förslag att
