han helt beskedligt gaf oss på båten och marscherade norrut till Aberdeen, hvarvid han lemnade låglandet öppet och oförsvaradt. För att ej gå miste om ett så gynsamt tillfälle marscherade jag rakt på hufvudstaden, i det jag dref framför mig ett par kavalleri-regementen, som hotat att hugga i stycken hvarenda högländare, som skulle våga komma söder om Stirling; och medan magistraten och borgerskapet ordade om, huruvida de skulle kapitulera eller försvara sig, besparade min gode vän Lochiel» — härvid lade han handen på denne tappre och utmärkte höfdings axel — »dem besväret af någon vidare öfverläggning genom att intränga i spetsen för femhundra af clanen Cameron. Så till vida har således allt gått väl; men sedan den manhaftige generalens nerver emellertid blifvit härdade genom den skarpa luften i Aberdeen, har han inskeppat sig till Dunbar, och jag har just nyss fått säker underrättelse om, att han landstigit der i går, sannolikt i afsigt att marschera emot oss för att återtaga hufvudstaden. Nu fins det två meningar i mitt krigsråd; den ena, att, efter som vi sannolikt äro underlägsna i antal och säkert i disciplin och krigsförråd, för att ej nämna vår fullkomliga brist på artilleri samt svagheten af vårt kavalleri, det vore rådligast, att vi droge oss tillbaka till bergstrakten och der underhölle kriget, tills friska hjelptrupper hunne ankomma från Frankrike, och tills samtliga de högländska clanerna gripit till vapen för vår sak. Den motsatta meningen påstår, att en tillbakagående rörelse, under sakernas nuvarande ställning, ofelbart skall sätta våra vapen och vårt företag i misskredit och, långt ifrån alt skaffa oss nya anhängare, i stället blifva ett medel att göra dem, som redan stött till vår fana, modfälda. De officerare, som anföra dessa skäl och bland hvilka er vän Fergus Mac-Ivor är en, påstå, att, äfven om högländarne äro ovana vid Europas nu brukliga disciplin, så äro de soldater, mot hvilka de gå att strida, ej mindre ovana vid deras egendomligt fruktansvärda anfallssätt. Vidare påstå de, att höfdingarnes och officerarnes mod och tillgifvenhet ej kunna betviflas, och att, lika visst som de skola störta sig midt ibland fienden, lika visst skola deras claner äfven följa dem; med ett ord, att vi, sedan vi en gång dragit svärdet, böra bort-
