Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
315

per conjurationem, eller af en soldat i de öfrigas namn, så har likväl ännu aldrig någon dragit i tvifvelsmål, att den sålunda aflagda trohetseden upplösts genom dimissio eller afskedandet af soldaten, hvilkens öde eljest skulle vara lika hårdt som saltsjuderi- och stenkolsgrufvearbetares och andra jordiska trälars. Detta har någon likhet med den kasus, som anföres af den lärde Sanchez i hans verk De jure jurando, hvilket ni säkert rådfrågat vid detta tillfälle. Hvad åter dem beträffar, som lögnaktigt förtalat er, så bedyrar jag vid himmeln, att jag anser dem med rätta hemfallna under Memnonia lex, som äfven kallas Lex rhemnia, och som anföres af Tullins i hans tal In Verrem. Jag skulle likväl ha trott, mr Waverley, att ni, innan ni bestämde er för någon särskild post i prinsens arme, borde ha frågat, hvilken rang baronen af Bradwardine der innehade, och om denne ej skulle skattat sig synnerligen lycklig att få mottaga er vid det rytteriregemente, han nu håller på att uppsätta.»

Edward undvek denna förebråelse genom att anföra den nödvändighet, hvari han varit försatt, att gifva prinsen ett omedelbart svar på hans anbud, samt sin egen ovisshet, huruvida hans vän, baronen, i det ögonblicket var vid hären eller å tjenstens vägnar upptagen på något annat håll.

Sedan denna sak blifvit afgjord, frågade Waverley efter miss Bradwardine och erfor, att hon kommit till Edinburgh i sällskap med Flora Mac-Ivor, under beskydd af en afdelning af höfdingens folk. Detta steg var äfven nödvändigt, emedan Tully-Veolan blifvit en högst obehaglig och till och med farlig vistelseort för ett ungt, obeskyddadt fruntimmer i anseende till dess grannskap med högländerna samt med ett par stora byar, hvilka, lika mycket af motvilja för cateranerna som af nit för presbyterianismen, förklarat sig för regerimgen och uppsatt oregelbundna ströfkorpser, som ofta skärmytslat med bergsboarna och ibland anföllo de jakobitiska adelsmännens hus.

»Jag skulle föreslå er», fortfor baronen, »att promenera med mig till mitt qvarter i Luckenbooths och under vägen beundra Storgatan, hvilken utom allt tvifvel är vackrare än någon gata i London eller Paris. Men Rosa, stackars barn, är så grufligt bekymrad öfver skjut-