domliga krigssätt, gjorde dem lika fruktansvärda genom deras personliga mod och deras tapperhet, som genom deras öfvertygelse om nödvändigheten att handla i öfverenstämmelse med hvarandra dch att söka gifva sitt nationella anfallssätt den största möjliga framgång.
Men i de bakre leden funnos personer af ett underordnadt slag — landets allmoge, som, ehuru de ej ville vidkännas denna benämning och ofta, efter all sannolikhet med skäl, gjorde anspråk på en äldre härkomst än de herrar, hvarunder de tjenade, likväl i sitt yttre röjde den yttersta fattigdom, i det de voro dåligt klädda och ännu sämre beväpnade, halfnakna, hämmade i växten och af ett eländigt utseende. Hvarje mera betydande clan hade några af dessa heloter i sitt följe; — sålunda voro Mac-Couls, ehuru de ledde sin härkomst från Combal, Finns eller Fingals fader, ett slags Gibeoniter eller ärftliga tjenare under clanen Stuart af Appine. Macbeths, som härstamma från den olycklige monarken af samma namn, voro undersåtar åt clanen Moray, och många flere exempel kunde anföras, om jag ej fruktade att stöta något clanhögmod, som ännu kan finnas qvar, och derigenom draga ett högländskt oväder in i min förläggares boklåda. Ehuru nämnde heloter nu drefvos i fält genom den godtyckliga makten af de höfdingar, på hvilkas befallning de höggo ved och buro vatten, voro de i allmänhet högst klent födda, illa klädda och ännu sämre beväpnade. Den sista omständigheten härrörde väl hufvudsakligast från den allmänna afväpningsakten, hvilken skenbart blifvit bragt till verkställighet i hela högländerna, ehuru de fleste höfdingarne lyckats afböja dess inflytande genom att behålla sina omedelbara stamförvandters vapen och endast utlemna dem af ringare värde, som de fråntagit dessa underordnade anhängare. Den naturliga följden deraf blef, att, som vi redan nämnt, många af dess stackars menniskor gingo i fält i ett högst ömkligt tillstånd.
Deraf hände det, att i korpser, hvilkas förtrupp var utmärkt väl beväpnad efter deras sed, eftertruppen liknade verkliga banditer. Här sågs en pålyxa, der ett svärd utan slida, här en bössa utan lås, der en lie, fäst på en stång; några hade blott sina dolkar och de störar, som de ryckt utur gärdesgårdarne. Det grymma, vilda, ohyf-
