344
hustru; tillika besvor han honom att inte strida tillsammans med dessa vilda kjortelmenniskor mot gamla England.
Sedan han uppgifvit andan, befalde Waverley, som med uppriktig sorg och ej rimga samvetsförebråelser nu för första gången skådat en dödskamp, Callum att flytta kroppen in i kojan. Detta fullgjorde den unge högländaren, likväl ej utan att hafva undersökt den dödes fickor, hvilka, såsom han anmärkte, redan blifvit temligt väl länsade. Han tog likväl kappan och med samma omtänksamma försigtighet, hvarmed en rapphönshund gömmer ett ben, dolde han den bland några ginstbuskar och utmärkte sorgfälligt stället, i det han anmärkte, att, om han råkade återvända. samma väg, skulle det bli en ypperlig vinterkappa åt hans gamla moder Elspat.
Det var ej utan betydlig anträngning de återtogo sin plats i marschkolonnen, som nu snabt tågade framåt för att intaga höjderna ofvanför byn Traneut, mellan hvilken by och hafvet den fendtliga armén ärnade marschera framåt.
Det sorgliga mötet med hans forne sergeant framkallade många gagnlösa och smärtsamma betraktelser i Waverleys själ. Af mannens bekännelse var det tydligt, att öfverste G—s förfarande varit fullkomligt befogadt och till och med oundgängligt till följd af de steg, som i Edwards namn vidtagits att förleda soldaterna i hans sqvadron till myteri. Nu påminde han sig för första gången händelsen med sigillet, och att han förlorat det i röfvaren Bean Leans håla. Det var fullkomligt klart, att denne listige skurk bemäktigat sig det och begagnat det som medel att för egen räkning drifva en intrig inom regementet, och Waverley var nu nästan säker på, att i paketet, som af Donalds dotter blifvit inlagdt i hans kappsäck, finna vidare ljus öfver dessa tilldragelser. Emellertid ljöd Houghtons upprepade förebråelse: »ack, herre, hvarför lemnade ni oss!» som en dödsklocka i hans öron.
»Ja», sade han, »jag har verkligen handlat med tanklös grymhet mot er. Jag ryckte er från era föräldrahem och undan en ädel och god egendomsherres beskydd, och när jag underkastat er krigslagarnas hela stränghet, skyggade jag för att bära min egen del af bördan, gick
