358
alla sina försök att hopsamla sina egna soldater, öfvergafs öfversten af dem, men sporrade likväl sin häst öfver fältet för att taga befälet öfver en liten infanteriafdelning, som, med ryggen vänd mot murarna af hans egen park — ty hans egendom låg strax invid slagfältet — fortsatte ett förtvifladt och gagnlöst motstånd. Waverley kunde märka, att öfversten redan fått flere sår, emedan hans kläder och sadel voro färgade med blod. Att rädda denne ädle och tappre man blef nu föremålet för Edwards ifriga bemödanden. Men han fick blott bevittna hans fall. Innan Edward kunde bana sig väg genom hopen af högländare, som, ursinniga och lystna efter byte, nu trängdes om hvarandra, såg han sin forne befälhafvare fällas från hästen genom ett hugg af en lie och, medan han låg på marken, erhålla flere sår, än som behöfts för att utsläcka tjugu lif. Då Waverley hann fram, hade medvetandet likväl ej helt och hållet öfvergifvit honom. Den döende krigaren tycktes igenkänna Edward; ty han fäste med en sorgset förebrående blick sitt öga på honom och tycktes anstränga sig för att tala. Men då han kände, att döden redan gripit honom, afstod han från sin föresats, och i det han hopknäpte sina händer liksom till bön, öfverlemnade han sin själ åt sin Skapare. Den blick, hvarmed han i dödsminuten betraktade Waverley, gjorde ej i detta brådskans och förvirringens ögonblick ett så djupt intryck på honom, som då den sedermera återkom för hans inbillning.
Höga segerrop skallade nu öfver fältet. Slaget var utkämpadt och vunnet, och hela den engelska arméns tross, artilleri och krigsförråd föllo i segrarnes händer. Aldrig har en seger varit fullständigare. Knapt en enda af den fiendtliga hären undkom från slagfältet, utom kavalleriet, som flytt vid första anfallet, och äfven detta var sprängdt i flere hopar och skingradt öfver hela trakten. För så vidt vår berättelse beträffar, hafva vi endast att omtala Balmawhapples öde. Ridande på en häst, hvilken var lika halsstarrig och obändig som dess ryttare, förföljde denne de flyende dragonerna öfver fyra mil från slagfältet, då ett par dussin af flyktingarne grepo mod till sig, vände om och, i det de klöfvo hans hufvud med sina sablar, öfvertygade de verlden, att den olycklige adelsmannen verkligen hade hjerna, hvarigenom hans slut således be-
